jockonda

Jag måste sluta. Men det är som ett beroende, som en drog.
Oro
Att fundera över något och analysera sönder varje val, varje tanke, varje steg.
Andras steg.
Det börjar litet - Man bryr sig. För så heter det i början. Man är engagerad och ömsint och förstående. När spårar det ur då? När kretsar all ens tillvaro runt att hitta en loophole där något brister, en vrå där ens patalogiska oro kan växa till sig och få mera fast form.
När händer detta?
När slutar man bry sig om glädje, ens egna och andras, och bara satsar på att nojja och "kartlägga" problem?
Jag vill veta.
För jag är påväg. I min egna lilla lullaby world, är jag så rädd att hitta sprickor, att jag tillägnar min tillvaro till att leta efter dessa.
Konstant.
Helst utan att sova, äta eller göra något annat över huvud taget.
Vad gick snett i mitt psyke? Vet du?

Eller är vi alla bara orosfåglar. Vi kan inte svälja den lyckan vi får, den möjligheten till att bara njuta och glädjas.
*Fasen något MÅSTE ju vara fel*


Hur mental är man?




pussen