jockonda

Och jag vet inte.
Och jag bara ljuger och ljuger, inte utåt. Utan bara för mig sj. Jag ljuger om att jag inte vet.
Det är klart jag vet. Jag vet allt om det dåliga, jag vet allt om smärtan vid det här laget.
Kan DU hjälpa mig? skulle inte tro det.. ska du säga sånt jag redan vet? det jag klurat sj på långa nätter? WOW! vilken hjälp.

Jag smulas sönder i min själ, som en ruttnande känsla av avsmak och äcklan. Jag kanske ruttnar själv.
Man kan inte springa ifrån sig själv. Jag har länge gjort det, jag har nästan lyckats. Men ngt drar tillbaks vartenda gng jag lyckas smyga bort.
Jag är ett sår av minnen och svek, gamla som nya. Det gör så ONT, min vän, att jag sårar och jag förgiftar de omkring mig.
Kan DU hjälpa de?
"Jag duger inte till" - ett tomt eko i ett skal, mitt skal.
Hormoner, du kanske menar på att hormonerna löper amok? Det är kanske det alla ni vill säga?
Ni vill säga att jag bara ljuger och jag bara låtsas.
så....
JAG ÄR FRISK (oh nej nej, jag LEKER frisk) vissa verkar se igenom.

Vet ni vad? Jag tror inte på död..
En eviga vila my ass.
Jag tror inte att det hjälper eller löser ngt, tror inte att en kula i tinningen gör saken bättre och andningen mera naturlig och lättsam.
Man bara dör, och etsar fast vartenda känslo-ärr i sin ande.
Död är inte vackert, det är dumt.
DU kanske kan hjälpa mig ändå.
Jag ser inga andra val, o inte ens en död är bra. DU kanske kan ditt jobb.



Jag hoppas...