jockonda

Det är som med vinter. Ibland så märker man att det inte går att stå emot och man släpper till för kyla och vind.
Man liksom tappar taget littegrann, och har svårt att se för all snö.

Snöblind blir man.

Jag känner mig lite trött, lite så där jobbigt orklös när man försöker nå ut efter en anledning. Något att skylla på.
Och allt kommer i ens väg.
Jag bara letar, söker upp fel som brister. Ibland medvetet, ibland omedvetet. En jakt på ingenting liksom, man bara  snurrar runt i sina egna problem och tankar utan att komma någonvart. Jag måste börja rannsaka mig själv igen, eller kanske bara slappna av. Ta det lugnt.
Ro i land?

Men just nu är jag väldigt snöblind. Vitt och dimmigt med en glittrig mystik.
Mystik som är snarare som en sorts förvirring. Ha! Virrig är jag.
Lite om rubriken..
Tänk er att man är sen. Sen till ett tåg låt säga, vilket som helst, pendeln, långdistans, tunnelbanan. Man stressar.
Man springer med andan högt och tungt flåsandes i hjärnan.
och sen tänk er att detta händer i en lite större stad, där det faktist finns fler än 3 personer på en tågstation.
Så man springer genom en folkmassa. I all hast så knuffar man undan en äldre kvinna, som sakta tar sig fram med sin gigantiska handväska. Så man har nu liksom armbågat sig fram, trampat förbi andra.
Jag menar nu har vi fått en bild här.
Vad gör man?
Jag sprang. Och stressa. Igår. Och knuffa undan folk. Jag tycker det var dumt gjort.
Visst man kanske inte tror att det är en synd. Och absolut, jag är agnostiker, så inte särskilt troende.
Men det vart ju fel. Det känns fel om inte annat.
Tänk er nu att man har fullt upp på jobbet, man snurrar runt och glömmer bort sina nära och kära. Man mår dåligt av att
det finns så mycket o göra, man hinner inte. Man känner att det kör ihop sig. Och ens närmaste hamnar i skuggan.
Men man har det svårt. Man grämmer sig över problemen och låter detta komma åt en. Man tappar gnistan.
Tänk då att varje gång man åker hem så har man ingen kraft, och man blir inte glad av att se ens kärestes leende. Man är bara trött och vill att andra ska finna sig i det.
Man blir otrevlig, sliten och jävligt otrevlig.
Obetänksam.
Ständigt ironisk, med tro att någon har det mera kämpigt, kanske sliter mer. Men man har ju rätt till detta, man är utbränd. Men nån gång när man vaknar så ser att man är själv, man har ingen nära.
Vi har fått en till bild här.
Har man tänkt rätt, har man åsidosatt rätt saker?
En liten egoistisk själ som sväller inom en. Det är vad detta visar. Man stänger in sig.
Det är dumt.
Och jävligt synd..

---

 memories hun'



pussen