jockonda

Hej fo'ks.

Jag har psykoser, igen. Damn them!
Jag lovade att detta skulle bli en ärlig blogg, det är den oxå. Jepp alltså, jag är där igen. Har kallat det, så fint, för *vinter deprission*. Men nu vet jag inte längre vad det är eller direkt varför. Äsch det är klart jag har en aning om vad  jag kan skylla på, men jag tror att det är JAG. Den här gången kan jag inte och får inte fly iväg från problemen eller felen. Måste sätta mig ner och försöka sätta fingret på det som händer.
Gjorde det idag, satt och skrev ner tankarna alltså. Kom fram till en sak i princip.
Jag vet inget.
Har ingen aning vad jag känner och varför och hur jag ska slippa känna som jag gör. Det jag vet är det vanliga; Jag är lost. Så jävla lost som man kan vara, utan att ha personlighets-klyvningar eller vara i nån afrikansk urby där alla pratar bara klickljud. Så lost.
Jag vet inte vart jag är påväg, eller vad egentligen redan hänt  i mitt liv. Mkt har hänt, men jag känner mig liksom förråd i efterhand. Ha ha, helt sjukt. Min vän sa nyss att; Man vet inte alltid, ibland är man bara och flyter med, det liksom går över. Men tänk om det inte gör det? Tänk om det bara progresserar? För det är vad som händer nu, det blir bara värre och värre och mer frustrerande. Tänk om mina absolut vidrigaste psykoser och ångest-atacker "angriper". Hade de äckligaste psykos sakerna för två dagar sen. Sånt som jag annars brukar få vid feberyra. Nu var det helt utan nå feber, på natten, så fort jag blundade... Creepy
Orkar inte vara någon annan nå mer. Här är jag, som jag är i livet. I en verklighet som inte alltid är glamour och rosa väggar. Jag mår dåligt. Nu vet ni.
Man får jobba och anstränga sig för vartenda dag, vartenda timma. Och det värsta är, jag vet inte ens vad det är jag anstränger mig för.....

♥Hej min älskling♥

Den här är till dig:

Zjara

I'm moving forward, and maybe away. I won't cry.

I varje stund som jag pratar om hur sjuk i huvet jag är, försöker jag att förtränga just detta. Få det att försvinna, genom att säga det högt, om inte annat, till mig själv.
*
Om jag inte betyder ngt för A.N., så låter jag bli. Jag ska inte fälla några tårar för sorger som inte riktigt finns. Jag kan leva vidare. Måste tänka på att sluta jämföra och bara andas ut istället. Det var fan länge sen.
*
Länge sen jag andades ut, och bara var. Det behövs nog semester vid det här laget. haha. Börjar bli lite kris här.
*
Och mina vackra vänner, när de mår dåligt knäcks ngt i mig. Vartenda gång, gång på gång. Och jag fäller *monsun-tårar*. Ni är min ryggrad, vartenda knota.
*
Jag behöver vila, kära er. Jag behöver nånstans att ta in allt, bestämma vart jag vill försvinna härnäst. Jag har det inte värst, men det är inte det allt handlar om heller. Känns som att min själ har slitits ut lite grann, jag får faktist inte lappa ihop den nå mer. Jag bara tror alltid att jag kan klara av allt. Jag tror alltid fel. =) tyvärr.
*
Och, mor min, som jag älskar ngt enormt. Kan inte vara med och är trasig utan.
*
Jag önskar så mkt att jag var barn. Jag saknar barndom, värme och körsbärsblom. Och mina eviga bi-/getingstick. Jag saknar allt det oskyldiga och drömska.
*
Alla dagar, som kommer nu, är jag denna känslokalla fake:ade någon. Tänka sig att jag skulle lyckas med att isolera mig, shitt. Kanske blir det jag drömde om förut, inte långt kvar nu...

urval av känslor när bra musik möter melankoli

---

Det är inte kul nå mer
Det är inte kul att du får mig att gråta fortfarande
Det är inte kul att jag bryr mig, för att jag har ingen ork kvar
alls
Det blivit för mkt, när kommer det att sluta
Det har tagit sin tid nu
Det har visat sig vara en illusion, en rosa, galen dröm jag ville ha
så gärna ha
Det är inte bra för mina tårar att falla för dina händer och hud
Det kan inte längre vara sant
Det är omöjligt och bara gå vidare, men det är så fel o stå stilla här
Det är inte kul att snurra kvar i dessa tankar
o sakna
så galet sakna
sakna vad toker?
Jag vet inte ens
Men det som var
Det är inte kul att du tar upp den biten i mig, och jag är rädd
Jag är rädd mest av allt att när du försvinner ifrån mig, kommer du göra det med halva mig
Halva min vilja min längtan min
kärlek
Det gör ont, att tänka på dina vackra dagar i mina årstider, vi fick uppleva alla de ihop
på ngt sätt
allt vi har haft var vackert, kanske sorligt
min illusion var sann för mig
Älskling jag väntar, ett tag till, innan min själ säger adjö
Du vet, det är svårt

Och jag tror vi avslutade vid åren i RUSSIA..

Som sagt det var allt, och inte för trevligt och bekvämt. Säkerligen var det då jag började formas till den jag är idag.
Det var iaf tre svåra år. Hot, riktiga hot.
Det var först här i Sverige jag fick veta om hoten, om folk som ringde och utryckte klart och tydligt sin avsky för judar. But why?
*Det är som när jag var i Ukraina för 2 år sen, vi var där över befrielsedagen (den 9 maj) och det var en parad med veteraner. Jag bara stod o stirra och började gråta.. OM inte för dessa människor, veteraner, skulle inte jag finnas till. Jag, som jude, skulle ha varit utplånad eller inte ens född om mina föräldrar skulle bli dödade. Det är helt sjukt, men sant. Jag skulle vara en "target nr one"..*
Aja, tillbak till temat.
Efter tiden i RUSSIA, åkte vi till Sverige för att hälsa på min gammelmoster och morbror. Och på ngt otroligt konstigt sätt vart vi kvar.. Hm
Nä, men självklart visste min moder, redan när vi åkte tåg till Moskva, och sen tog tåg till Talinn (tror det var tåg, dåligt minne) varpå vi sen "flöt" in i Sverige på *Tallink*, att vi ska söka asyl. Jepp, flyktingar. Flyktingläger och hela skiten.
Vi (jag och min lillebror) visste dock inte detta, vi åkte på semester, trodde vi. Vid ngt tillfälle frågade min mor mig, när vi var på promenad i en liten skogsglänta,
-Vill du stanna här?
Jag svarade "Ja", jag minns det ögonblicket rätt bra. Jag fick bestämma, eller fick illusionen av att jag bestämde.
Jag var inte fyllda 10 år..
Så saker och ting kan bli.
1997


Rozenbaum - Vals Bostón
så som vi minns allt från förr, klart värd

Here we go again

Vfr alltid blogga så sent, undrar man? Kanske för att man har Insomnia...Mystisk sjukdom, inte för att jag har sjukdomen. Men likartade problem i vilket fall. Jag kanske har sjukdomen, who knows, who cares?
Men här är jag åter kl halv 1, skriver ner lite tankar och känslor..Hmm, upplevelser. (förnimmelser)
Oh JA, ni  har gissat rätt! Filosofin har åter börjat, varpå jag redan på en gng börjar bli dryg. Ah, gamla goda Katja..
;)
psykfall


*

Vill kommentera denna fina bild på Bella och moi, som jag hittade på Sannas face.
JAG MINNS EJ DENNA KORT!
Helt sjukt, jag är oftast galningen som springer med någons kamera och tar ett otal bilder på alla inkl. mig sj. Men just denna minns jag ej..Det finns självklart helt naturlig, om än dock inte så god, förklaring till detta. Jag vet den förklaringen och det får mig att må lite illa just nu.
Detta var i somras, det vet jag. Då hände massor.
Men så långt har vi inte kommit i min livshistoria ännu.
Det kommer dock..

---

Just ja, det var RUSSIA vi talade om, inte så länge sen..
För att vara mer precis, tänkte jag avslöja till vilken stad jag flyttade (och min familj, bör nämnas ev att detta ink. mig, min broder, min mor, mo'mo' och mo'fa'...pappas sida av släkten vart kvar..). Ul'yanovsk/Simbirsk (http://sv.wikipedia.org/wiki/Uljanovsk). Underbart litet ställe fullt av fördomsfulla små arga arbetare, som bara väntar på ett passande ögonblick att gnaga av ditt ben..eller nå..
Hmm mobbing?
Är inte det ett enormt problem, som tas upp i vartenda dagstidning, varje dag? Är det så enormt?
Jag har blivit mobbad, under långa perioder av mitt liv, med det strora början i RUSSIA. Jag har också agerat, fullt ut, en mobbare (en mkt mer imponerande sådan, än dessa vi ser nu för tiden..om jag får säga det sj..hmh). Men poängen är den att jag har varit i den sortens sfär, på båda sidorna. Jag har sett och, nästan, gjort allt.
Är det fel att trycka ner någon psykiskt, och ibland även fysiskt, och dessutom må bra utav detta? Klart det är! Det inser jag med. Men det jag vet nu är att mobbing börjar i själen först, ofta hos mobbaren själv.
Det är på sätt o vis en ruttnande själ.
Ungefär som när man tänker på dessa stackars misshandlade barn, som växer upp och "för vidare" misshandeln i sina egna familjer (trots och i.o.m. all smärta de själva fick utstå). Mot alla odds, när inget värmer ens hjärta VILL man bli känslokall, och dfr är olidlig mot andra.
Just dfr, så har jag förlåtit den psykiska påfrestningen jag utsattes för i mina första *ryska-skolår*. Jag har ju, tyvärr, utsatt andra för detta längre fram...
Iaf när flytten till RUSSIA blev, så att säga, verklig och på riktigt och skolan och sysslorna satte igång, så var jag inte medveten om några förändringar i mig själv. Men nog vart jag annorlunda, jag knycklades ihop, lik ett sämre origami-försök, och vecklades åter ut i ngt mer sliten form.
Där spenderades det 3 glada år, med ett års avbryt. Då min moder fick panikryck och flydde åter till Uzbekistan Tashkent och (med moi och min lillebror.)..

more to come people,
kommentera gärna och tyck till...känner ni att denna historien om mig blir för långtråkig, så vill jag veta.

Snacka om cp-ryck i natten. Vfr?
Kanske för att jag spenderade hela 2 timmar idag med att fixa mina naglar. Kanske för att de andra vakna två timmarna, innan kvällningen, spenderades med att virka (jag menar redan där förstår man att ett ryck antingen har hänt eller är på g, tycker jag...)
Kanske för att jag helt enkelt inte kan somna eller fortfarande hoppas smått på ett fyllesamtal från *a boy* och börjar tycka att mitt Harpan-spelande är otillräckligt.

I just don't know..

Men här är resultaten av min fina fotoseccion nyss:

****************************************************************************

Skjut mig, min depression 2
Av: Katja Tanaeva

Lustigt, hur vi bryts ner
bara smulas sönder av
en scen i dagens Tv-tablå,
av en blick ute på gatan
av en oförsiktig andning.

Lustigt, hur vi gråter när
vi tappar en tallrik och den
krossas mot golvet, hur vi
tappar modet, släpper allt och
går in i en egen värld.

Lustigt, hur vi kryper runt
och inte kan ställa oss upp,
hur vi ,aktsamt, åter
börjar prova på livet.

Lustigt, men utan några
skratt.

Jag sa ju "detaljer" i förra inlägget.
Japp vi börjar i början. Född och uppvuxen fram till 5 år i Uzbekistan, Tashkent (http://en.wikipedia.org/wiki/Tashkent). Älskade och vackraste staden på denna jord. Värme, ja fo'ks, värme i stora format. Det är där jag var mitt *lilla* jag, som inte visste några bekymmer alls. Andades in en drömmande doft av enorma honungsmeloner. Jag tror att de flesta, som läser det hära, kommer inte känna igen landet Uzbekistan (inte mer än ett visst liknande till Borats-Kazakstan..illa). Det är asien i all sin glans.
Vem är jag då? Jag är, tror mig när jag säger det här, inte uzbek. Jag är rysk, eller t.o.m., ryskjudinna. Hmmm, jude?
Ja, detta har faktist varit i mitt huvud rätt mkt nu för tiden. Jag har alltid tänkt för djupt på mina rötter, vart jag kommer ifrån. Som om det skulle kunna hjälpa mig att svara på frågan "Vart är jag påväg?".. Kanske när jag hittar alla svar, och får upp alla knutar, kanske då kan jag svara med all säkerhet..
Iaf så börjar även "jude-delen" bli lite skakig och ostabil just nu. Jag är inte jude, wtf?
Men detta kommer längre fram.
Än så länge är jag alltså ett lyckligt litet barn i värmens och glädjens land. And we move the first time. Vi flyttar våra liv till Ryssland, kyla och fördomar i en liten förort. Och ingen vet vfr vi är så hatade, men vi bara är, konstigt.
Det är här mitt liv bryts på sätt o vis för första gången. Det är här hela tillvaron känns som en damm där någon har kastat massa stenar och nu åker ringarna längre och längre bort, till de slår i mitt medvetandes stränder.
Illa..
(åter igen)

Jag vill börja skriva om mina rötter och mitt liv. Inte om andra och deras rätt eller fel. Bara mig.
Denna nya insikt ska börjas med denna dag.

---

Jag - idag, är en pulserande klump av huvudvärk och illamående
*Hi migrane, here I come!*
Jag vill inte må så här, men vem vill egentligen. Jag tror det är stress/spännings migrän, sådan händer i mitt vackra liv ibland. Men jag tror det beror mkt på att saker, som jag hållit ifrån mig och har förträngt, börjar komma ifatt mig. Det är läskigt. För att jag var så otroligt grymt imponerad över mig sj, när jag gång på gång överlevde nedslag höst -07. Jag är tyvärr inte imponerad alls ngt mer, börjar sakta inse att snart kommer allt komma över mig. And we're back where we started...
Mitt bakgrund, en skugga som hänger över mig. Och NEJ, jag har inte blivit uttnyttjad på ngt sätt alls som går att polisanmäla. Och NEJ, jag har inte upplevt krig och död så som det står i ett lexikon. Men där finns alla minnena, och ser hotande labila ut ändå. Mitt förflytna förändras.
"-Ja, Madis, man kan ändra forntiden..."
Det som jag en gng kunde skylla på, finns inte ngt mer. Det är ändrat nu. Mina närmaste personer, min familj, har ändrat skepnad så snabbt och radikalt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Är denna värld galen?! Och NEJ, folk är inte speciellt elaka, bara olyckliga. Alla i min familj är olyckliga och ledsna personer, som är inget mer än bara detta. Det trodde jag aldrig. Det vill jag inte tro nu heller, det räcker med att jag vet..

Detaljer, detaljer mina vänner kommer i nästa inlägg, där vi börjar från början. När allt startade...

This I will die to ;)
or this

Andra sidan havet

De säger att frihet
kan bara uppnås på ett sätt
Riktig frihet är om man inte
förstör någon annans frihet.

Säg mig hur kan du skita i allt
och tycka att du bor i frihet?
Medans ditt boende och liv
Har förstört någon annans frihet.
Ditt land har berövat
någon annan från sin frihet.

När regeringen stödjer något
som är så fel.
ändå röstar du på samma
parti år efter år

Jag skyller inte på dig som inte förstår
kunskap är makt.
just därför förstår du
inte vad jag pratar om.

Den dagen du själv förlorar din frihet
kommer du förstå. den dagen du får lämna ditt land,
allt du kämpat för, familjer splitras
ditt liv är i kaos.
Den dagen då din närmaste dör
på grund av krig och revolutioner
baserade på ekonomiska skäl.

Den dagen kommer du förstå varför
ska jag ha mina släktingar på andra sidan havet?
varför kunde inte mitt liv vara vanligt som ditt?
varför?


**I will not take the credds, it's not mine
it's yours *gos*






Jag är en höst
Av: Katja Tanaeva

Säg mig, är mina tankar
moln,
som för med sig regn
och tvingar oss att gråta,
är varje andetag, en vind
vi gömmer oss i stormen.

 

Säg mig, är mina känslor
löv,
som sakta faller ner i marken
jag skalar av vår dröm,
är mina fingrar, grenar
de river dig i själen.

 

Säg mig, är jag endast
kyla,
som sticker
men aldrig blir till is,
är skepnaden en gråhet
förklädd i färglatt dis.

 

Säg mig, var det sol här förut
som jag tog bort
och strålarna försvann.

Säg mig, är det en vit lugn efter
som kommer och tar över,
och då försvinner jag......


**gotta shine some too, u know ;)

---

---

http://www.pledgethis.se/flashsite.htm

Gjorde ett test igen efter idigen trashing, från diverse håll, av allas vår, fröken Hilton's nya film Pledge this. (den gamla är ju den världskända One night in Paris, som jag fortfarande inte sett och ganska säkert inte vill se..)
Iaf, så ville jag kolla på vad det har snackats om. Jag hittade en ytterst ambitiös sajt, med Paris på rosa bakgrund (don't mind det rosa anfallet sidan erbjuder, me like rosa!). Paris tror mkt, kan lite men vill ALLT. Känner igen mig lite..
Just dfr har resultat av testet INTE publicerats, hehe. Vill inte sätta ut mig helt juh.


Men hära är jag i all cp-ära
Innan nyårs skiftet (=
yes it is a kind'a new pose haha





Något måste ju rädda ett dumt inlägg...Låt det vara en låt (let there be BONE).

Men inte fan gör du det...
Jag blir så himlans upprörd av detta att jag inte vet vad jag ska ta mig till............
NÄÄ, men så illa är det faktist inte alls. Men det skulle kunna vara det, om du visste och om du brydde dig. Och nu vet inte Ni vem du är, om det är en tjej eller kille. Kanske ngn äldre person eller precis nyfödd, sådär cirkus ett år sen. Ni vet bara inte. Let's leave it at that. I want..
Yes I do.
Men nu vill jag bara påpeka att jag inte bara är upprörd hela tiden, ev bara rörd dock. Jag är ju lite gaalen, men det vet de flesta hära. Jag kan vara glad, in fact det är precis så jag är det mesta av tiden. Glad. Jepp. Helt över-entusiastisk och ADHD-hyper. Det är jag i nötskal, eller madis vad tycks?
Idag ska jag berätta Er att jag varit i småmysiga Danderyd, vfr undrar Ni. Ja det vet de inbegripna. Men en sak är säker, det finns fint folk där, som Katja gillar.
Yes I so do.
Jag planerar att resa bort.... Hmm igen då.
Förhoppningvis inte bara till Västerås, åter igen. Det räcker med mini doser av denna pittoreska lilla stad för att göra mig sjö-/åk-/flyg-/allmänt sjuk i själen. Tack o lov finns Ni dära, en större del av Er iaf. Detta gör hela mödan värd, tusen gånger om. Men jag har tänkt mig ngt mer avlägset ngt mer exotiskt och givande, vet inget än. Bara vill och önskar, alla önskningar slår ju in förr eller senare. (förr förr förr, pleaseee! *cross your fingers*) Längtar.
Yes I do so, so much.


Puss på alla er godingar, o millis skrev att hon älskar mig, Det gör mig mkt glad :)
Yes it does...

sånt länkar folk till mig, tackar goa er..
tog testet hära e resultatet..

Your Score Summary

            

Your Score:

            

52

            

What does this mean?                         You are not happy unless you are eating Golden McNuggets!                You seem to be extensively spoiled. We are happy for you!                We can only wish   that someone                has given us almost everything we wanted. You are spoiled,                spoiled,    spoiled, you brat!                            

            

Overall, you scored as follows:

                   

      

12% are more spoiled,
      1% are just as spoiled, and
      87% are more deprived than you!

The average score is:

 

 

ta den du med ;)
http://www.nerdtests.com/ft_spoiled.php

Jepp, visst är jag sen.
Sent ute till att ta mig till sängs, sent ute för att faktist blogga (åt igår...IDIOT!)
Men det är jag alltid. Det verkar arta sig numera, som en väldigt ärlig och knappast ngt glänsande blogg. För mkt sanning, för mkt "skitiga hörn".. Hmm, can u take it? handle it?
Idag säger jag *Jasu* till alla, och inte bara för att min sysslings blivande man är grek. Det är han visserligen... =)
**Bröllop i juli** :D
Men oxå för att jag tagit lite kontakt med min goaste grek, Yoanna. Det har du ju alltid varit vännen. Kul att snackas med dig, hoppas vi kan synas snart..

Så allihoppa - Jasu, sagapoe filos mou! (jag vet min grekiska är heeelt beyond fantastisk :P hehe)

Jag plagierar vilt och brett.

Och idag bestod av envist löshårs-lim bortagande.
*Jepp, Julia, nu är du RonjaRövarDotter i all ära*
hehe..jobbigt.
Detta tog ett par fina timmar.
Sen var det telefon med bästaste Millis<3, min bästis/frisör/kritiker :D. Allt i ett, u know ;)
Efter detta drog mitt sockersug iväg så pass att det blev panik rus till närmaste COOP (sorry Martin, next time Ica :P) och det var inget mindre äään....

o hära tuggar vi på en bit va :P

haha inte blyg alls

Men så kul var det, inget mer händer förutom att jag fortfarande hänger ihop med datorn och spelar lite Harpan. Ja, jag är en nörd i högsta lagret.
Inte nog med detta, har jag hittat en ny favorit artist till mig.
Check out Goran Bregovich. He ROCKS, haha typ!

ont, min vän, för så pulserar världen
Av: Katja Tanaeva

..för
jag har tänkt på hur allt känns;

 

det jag har sagt till dig,
det massa ord,
som väller fram ur öppen mun.
det du har hört
av alla meningar förklarade för dig.
det lilla, som återfinns,
och återges
i vårat ensamt
"Hej."

 

Och sista gången,
som jag skrev ner ett brev,
du aldrig fått
och får nog aldrig mer.

 

..för
jag vill berätta hur det känns;

 

att aldrig veta när
och om ens lycka kommer.
förvänta sig,
tålmodigt önska den
vartenda dag..

 

att vara galet kall,
som kanske
endast fryst-väte är.
och vara skör,
som snökristall.
smälta bort vid varje famntag

....det gör ont...