jockonda

Vackert sagt.
Jag har funderat lite idag ska jag säga. På massa olika saker, bland annat att jag kan ofta ta på mig skulden för saker o ting, många gånger obefogat. Lite onödigt tycker jag. Så folk ger inte mig skulden, och pekar inte finger mot mig. Nej nej, det är kära jag själv som leker svarta fåret och beskyller mig för all världens bekymmer.
Underbart. Så vad blir slutsatsen här? Vad är poängen? Jo...
Jag är min egen mobbare. Helt sinnesrubbat får man lov att säga. Alltså sånt därt blir man ju inte glad av att komma fram till. Jag har ju dessutom funkat på detta vis i ett antal år, så särskilt lätt är det inte att sluta så här bums!. Jag ber alltid ursäkt för mig, när det gäller mina närmaste. Vad jag än gör eller tycker är jag rädd att göra detta på fel sätt och på något sätt inte bli godkänd. Skrämma iväg mina vackra vänner. Hur sjuk i huvet är man??
Visserligen så har jag väl varit lite små paranoid av mig sen barnsben, men man hoppas ju att växa ifrån det.. O andra sidan så har jag inte tänkt på detta "problematik" förräns nu, bara *förträng* *förträng*...Hur har jag kunnat missa mina mentala störningar och känslomässiga obalans? Hmm. Jag vet inte. Men det som fick mig att börja fundera lite och ifrågesätta en aningens, var att min käresta sa till mig en kväll.

"-Du behöver inte alltid be om förlåtelse i absolut alla fall. Det är inte alltid ditt fel och verkligen inte bara ditt fel. Stå på din sak lite oxå! Ibland ska man inte ge vika."

Och jag bara *puff* vakna till på ett sätt. Nu får det vara nog! Jag vill inte känna skuld och ha dåligt samvete över saker som jag inte gjort fel. Jag måste säga ifrån inför min egen rädsla och behov att leka martyr.
Jag säger en gång för alla:
- Kattis... I'm not your bitch, bitch!








kisses